[Originally posted by Mats A]
Jag sitter i redaktionen för Roverland. Jag tycker själv att jag sköter sysslan ganska bra. Jag skannar av forum och facebook-grupper efter möjliga artiklar, peppar medlemmar att skicka in material, sammanställer sedan materialet och förbereder det för layout och tryck. Just nu har vi mer material än vi behöver för nästa nummer. Vi lever inte längre ur hand i mun utan kan bygga förråd. Nästa steg är troligen att skaffa mig utrustning och kompetens för att bidra till att layout-processen förenklas.
Men gud förbjude att jag skulle göra det av plikt. När jag lät mig övertalas att ingå i redaktionen såg jag det som en möjlighet att utveckla Roverland som en del av SLRK och att ta del av föreningslivet lite utöver det rena medlemsskapet. Jag har lärt mig lite nytt på kuppen, knutit nya kontakter och, vill jag tro, lagt till delar i RoverLand som jag tycker är trevligt. Och inte bara jag, har jag förstått av medlemmars reaktioner. Ytterligare förändringar är att vänta.
All altruism har sin bakgrund i självförhärligande, det är forskarna eniga om. Så till del gör varje funktionär sitt uppdrag för sin egen skull. Betalningen är medlemmarnas uppskattning. Att börja tala om plikt och avtal och att "klara av" eller "strunta i" är att reducera detta glädjefulla arbete till "måsten" och krav. Visst är det så att medlemmarna kan förvänta sig ett visst engagemang och resultat.
Men den dag vi inte tillåter medlemmar att få prova uppdrag, utan krav på resultat och med tillstånd att inte behöva lyckas från dag 1, den dag är föreningen inte längre ideell utan börjar likna ett pliktfordrande företag. Då är glädjen över att få bidra till föreningens utveckling borta. Då ryms inte längre amatören. Och slå för övrigt upp ordet "amatörs" etymologi. Där talas inget om plikt.
Leve amatörismen!
