- Detta ämne har 8 svar, 1 deltagare, och uppdaterades senast 2017-05-05 14:38 av .
- Inlägg
[Originally posted by #1725]
Hej
Att köpa en ny bil är dumt, dyrt och härligt men att underhålla sin gamla bil kan bli detsamma – när gör ni bedömningen att släppa och gå vidare?Givet att det inte rör sig om en framtida samlarbil så finns ju en ekonomiskt försvarbar gräns på de flesta bilar.
Vad gäller "vanliga" bilar som FL2, D3, FFRR & RR Sport är ju bruksvärdet skyhögt större än vad man får ut om man säljer sin bil men de flesta av dessa börjar ju nu knaka i fogarna om de inte redan tippat över i varv 2 av fix.De flesta D3:or innan 2008 börjar nu snurrat uppåt 25-27000mil – då är vi snart inne på varv 2 av hjullager, bromsar, EGR-ventiler och annat. På det kommer konvertern, turbon, generatorn och luftfjädringen.
När ska man sluta investera i dessa bilar för att köpa en nyare? 20-40000kr per år om man gör det själv och har otur är ju inget problem att fixa för men en nyare bil tappar ju samma pengar i värdeminskning på 6 månader – och den behöver ju också underhåll.
i-landsproblem men dock saker som kan vara kul att höra andra reflektera över
F
[Originally posted by senihol]
En bruksbil som rullar ca 2000 mil om året har jag insett kräver en hel del att hålla igång när den passerat 27000 mil. (Läs D3)
Det blir väldigt dyra mil, framför allt när bilen väldigt sällan används till det den gör bäst (äventyrsresor med full last/dragbil).
I det fallet blir det svårt att motivera arbetet och kostnaden att hålla igång den.Om man däremot har en andra- eller tredjebil i motsvarande skick ser jag ingen anledning att släppa iväg den. Vardagen och arbetet blir inte lidande av om den behöver stå i ett garage och vänta på delar och reparationer i några veckor. Har man dessutom bilen avställd när den inte används blir ju den fasta kostnaden låg.
Därför har jag just nu bara en P38 som hobbybil… Den kan kanske behöva kompletteras med en större Overlander (typ D2) om P38an visar sig vara lite liten i sommar… Och till vardags åker jag fortfarande fyrhjulsdrivet, dock med fånigt låg markfrigång men med väldigt få mil på mätaren för att slippa tillbringa tid i garaget med fel bil.
[Originally posted by Mezzner]
Det är ju alltid en kombination av ålder och miltal som avgör hur grejerna håller, och inte minst, hur bra det går att skruva med en bil.
En bil som går mycket per år sliter (om än långsammare) ut allting i tur och ordning, men chansen är större att det fortfarande är lättare att få loss grejer, och man har ju förhoppningsvis inte samma överväldigande allmänna rep-behov som på en bil som gått både långt och länge. Själv tycket jag det känns hopplöst när man oftare råkar ut för att man behöver fler reservdelar än man beställt, beroende på att grejerna runt ikring felet också ser så risiga ut, eller går sönder när man ska demontera. När man sen är klar, och skruvar ihop allt, och ser att det fortfarande är bromsrör som på lite sikt kommer att ställa till det eller annat tråkigt, så är det ju inte så roligt längre. Fast det är lite olika när det där scenariot börjar gälla, men det är inte i första hand kopplat till körsträckan. En "sällanbil" som under stillestånden står parkerad ute, och kanske på gräs, blir däremot snabbt ett trist objekt.
Det där kanske snarare är en känslomässig värdering än en ekonomiskt, men sambandet däremellan är också rätt starkt.
[Originally posted by #1482 Tobias]
Kul frågeställning. Men har lika många svar som: Hur långt är ett snöre?
Jag tänker så här, det är inte relevant för att a ett beslut idag, men beskriver hur ’vi’ tänkt under årens bilparksevolution. I botten ligger ett intresse för och kunskap om att själv underhålla bilarna. Mest för att det gör ont i själen att betala 1000-2000kr i timmen till en verkstad som troligen gör ett sämre jobb än jag skulle gjort och det är flera gånger mer än vad jag själv tjänar i timmen. Andra människor gör andra avvägningar i livet och då blir mina tankar mindre relevanta.
Har 20 mil ToR till jobbet. Åker nästan varje dag: Dieselvolvo V70/S80 10-15 år gammal. Värdeminskningen är mindre än bränslekostnaden. När jag inte ’ids’ reparera den för att klara sig genom besiktningen avyttras den på enklaste sätt, för ca skrotvärdet och en ’ny’ inskaffas. Är lika enkel att mecka med som äldre Land Lover och delarna lika billiga. Jag är så pass sjuk i huvudet att jag dessutom tycker dom är rätt trevliga att åka omkring i…
Vill ha en äventyrs/dragbils-Land Rover:
Det här var länge en Disco 2 TD5 automat. Den utrustades och fixades m winch takräcke mm, men ingen egentlig expeditionsutrustning utöver det. Såldes mest för att den blev "färdig". Vi hade ju egentligen hela tiden velat ha en P38… Det visade sig att vi sålde just innan den 2:a omgång reparationer som du nämner drog igång, för den skötte sig bra under de ca 6 år vi körde den, från ca 11.000 mil till 22.000.Discon ersattes av två (!
) P38, under 2010. En 1996 och en 2000, den ena lite råare med winch mm och den andra mer vägbetonad. Båda nyttjades som dragbil och den ’råare’ även som lätt terrängkörningsbil och "äventyrsbil" för div. campingutflykter till Åland och liknande.
Som P38:or är så ökade mängden och frekvensen med elfel. Med Blackbox solutions diagnosverktyg är felsökningen oftast ok, men båda brottas med envisa fel på SRS (airbag) och därför skrotas den ena nu till förmån för:Den ’råa’ P38 ersattes förra året av en Defender 130 1997. Till lika delar på grund av att jag för tillfället tröttnat på envisa svårdiagnosticerad elfel och en önskan om lite ’back to basic’ En 130:a från 1997 har ingen ABS, SRS osv. Helt fel för en del men helt rätt för mig just nu. Fortfarande lite mycket rost för att den helt ska ta över rollen som dragbil men snart så…
Andra kandidater när det beslutet togs var en sen Disco1 eller en D3. Jag är som sagt inte rädd för att meka själv, men gillar inte när elsystemen blir så invecklade som i P38. Disco1 är fullt hanterlig och så vitt jag förstått är D3 också rimligare att hålla på med än P38.Slutsatsen blir: Underhåller man själv är arbetet billigt och delarna likaså. Det ’dyra’ i sammanhanget är motivationen.
I inget av fallen ovan där en bil avyttrats till förmån för något ’nytt’ är det för att en strikt ekonomisk kalkyl visat att det var dags. Det är ALLTID billigare att hålla liv i en gammal bil än att byta, även om man byter till något ungefär lika gammalt. Ibland känns det bra att byta för att fylla på med motivation och det är då det är dags!
Kör med det du vill köra. Livet är för kort för att åka omkring i något du ’nästan’ vill ha!T
[Originally posted by Pellson]
#1482 Tobias skrev:Livet är för kort för att åka omkring i något du ’nästan’ vill ha!Exakt! Och ytterligare accentuerat den dagen livet ställs på sin spets, kan jag meddela..
Måste initialt dessutom hålla med om att Volvo är irriterande bekvämt, i synnerhet S80. Själv har jag lyckan att bo så vi inte kan använda dem den sista biten hem (de "går på grund" under rätt stora delar av året) så vi får hålla oss till både 4WD och rejält med luft under magen.
Men – till huvudfrågan!
Vår gräns handlar nog mer om att kunna lita på tillgång till bil än det rent ekonomiska. Nu hänger det där ju ihop (en bil med låg tillgänglighet kommer kosta i delar) men hittills är det inte ekonomin som varit byta-bil-trigger. Snarare Tobias Tes ovan. Därav det senaste bytet från D2 till Defender.Men en snart 20 år gammal Defender kommer nog oavsett underhållsnivå knappast vara on par tillgänglighetsmässigt med en ny, eller nästan ny bil. Vår lösning här är att äga bil enligt formeln X=n+1, där n är antalet bilar i samtidigt bruk. Det medger äldre/roligare/billigare bilar till samma eller mindre månatlig kostnad som två nyare bilar eftersom oddsen är att två bilar havererar samtidigt ändå kan hållas på rimligt låga nivåer med rimliga mängder förebyggande underhåll.
Som synes i signaturen nedan är vi dock inte riktigt där. Idag kör vi FL1 och Defender men saknar en tredjebil som klarar årstidsväxlingarna här. Och det där är inte lätt, alltså. Jag har både en Hawkeye och en Nanocom, och med dem har det funkat utmärkt att hålla liv i de två vi har idag och dessutom klarade vi det mesta på D2:an. Dock får jag instämma i att för omfattande elsystem inte är kul – ärgiga kontaktstycken förkortar mitt liv substantiellt – så den ursprungliga planen när vi beslutade oss för att bejaka Defenderbegäret var att komplettera med en modernare bil, såpass modern att den inte ännu utvecklat de värsta olaterna.
Eftersom Defendern är niositsig och klarar både buss- och lastbilsbehoven kikade vi på en RRS istället för D3, men haverifrekvensen på TDV6:or förskräcker. Mest för att det är så hysteriskt dyrt om man åker på att byta hela rovan. Så TDV8, kanske? Nja – lite studerande ger vid handen att de käkar turboaggregat på nivå med TDV6:ornas aptit på EGR-ventiler, och det är inga billiga komponenter. Så konklusionen är att vi antingen går på en så ny bil att den rimligen håller – men då åker på en rejäl investeringskostnad med påföljande katastrofala värdeminskning, eller köper en tillräckligt okomplicerad bil för att det skall gå att överleva underhållsmässigt. Och då är jag bra sugen på en RRC igen, men då var det det där med tillgången igen..Vi får se. Med tid kommer väl råd.
Till er som med framgång håller liv i P38:or och D3/RRS – jag är imponerad och följer er med intresse!
[Originally posted by #1725]
Vad gäller hur långt ett snöre ar så hävdar jag att – ett snöre är så långt som man gör det –
Värdesätter resonemangen och håller med i det mesta.
FL1 var en förmånsbil som aldrig fastnade känslomässigt men en bra bil var det trots det. 4 år fick den vara med
D90 väldigt välutrustad med "rätt" grejor för att se tuff ut. Måttligt offroadkörd men jag tröttnade för den började glappa överallt och dess brist på komfort – såldes till forumets "Defendersamlare" alldeles för billigt men affären var klar på ett par timmar och båda tillräckligt nöjda. 10 år fick den vara med
D3:an är den jag är tveksam på… första varvet avklarat av stora saker, Kamrem, EGR blankade och bortmappade i ECU, Bells mappning för extra hästkrafter, hjullager, bromsar, styrleder, ny luftkompressor, rengjorda ventilblock till luftfjädringen. plus massa småsaker som man får med sig hem när man sitter på webben med köpknappen i ansiktet. Felsökning för el är inte så komplicerad, Disco3 forumet i UK har alla svaren – det gäller att ha tiden att läsa allt och en IID Tool är värd sin vikt i guld. Jag ser framför mig lite större mekaniska saker inom några års sikt – luftfjädringen, turbo, vxllåda/konverter, kamrem igen + andra varvet på saker…
Har ägt den i 7 år snart och den har sjunkit från 305000kr till ca 70-80000kr – 225000kr i värdeminskning på 7 år är 32000kr per år – kanske där underhållskostnaden hamnar om en av de stora rasar per framöver….
Att hitta +350000kr för att köpa en nyare D4, RR eller till och med Evoque blir samma förlustresa igen. Jag har bilen till vardagsbil och är inte så äventyrlig just nu så jag skulle gärna ha en Evoque SD4 eller Si4 men försäkringbolagen tycker att 30000kr per år rimligt i helförsäkring för en 2014 men skulle klara mig på en V50 som årligen kostar mindre än D3:an skatt, bränsle och försäkringskostnad.
RR Classic med TD40 hade jag ett tag – den skulle vara kul igen…
F
[Originally posted by #1482 Tobias]
#1725 skrev:Vad gäller hur långt ett snöre ar så hävdar jag att – ett snöre är så långt som man gör det –RR Classic med TD40 hade jag ett tag – den skulle vara kul igen…
F
Den minns jag en resa från Halmstad (?) i!
För stt strö salt i såren: Den är skattefri nu!
T
[Originally posted by urhunden]
Intressant diskussion!
Min D3 TDV6 Auto "G4" har gått 22 000 mil. Allt det ni skrivit om händer.
Jag resonerar så här.
Att sälja bilen med fel gör att det blir ett lågt pris.
Att reparera gör att bilen blir OK och troligen håller sig ett tag. Då vet jag vad jag har och vill inte sälja. Säljer jag och köper en begagnad nyare Disco så vet jag ju aldrig vad jag får.
Olösligt?[Originally posted by Mezzner]
En hyfsat enkel generalisering är att det alltid är billigare att laga bilen en gång till än att byta till en ny.
Förfallet är måhända stringent, men inte helt linjärt, vilket möjligen innebär att man i vissa lägen kan "tjäna" på att sälja innan ett större haveri, så att någon annan drabbas av denna "oförutsägbara" kostnad.På det sättet skulle man kunna hoppa från tuva till tuva, och byta mellan äldre bilar som man hinner köra relativt problemfritt, innan man gör sina opportuna byten. Dock var ju det där med oförutsägbara kostnader sant i det korta perspektivet, och det är omöjligt att vet när det är bäst att överge skutan. Det är i själva verket så att risken är stor för att man genom att köpa andra bilar, som man rimligen vet mindre om än sin egen tar en större risk att vara den som får Svarte Petter oftare än genomsnittligt…
Så, billigaste sättet att ha bil är nog att ha en så dålig, billig och gammal bil som möjligt, men vid FÖR stora konstnadsposter skrota och ev sälja bilen som reservdelar.Men, detta är inte säkert förenligt med de önskemål man har på sitt vardagliga åkdon, eller söndagsåkdon heller för den delen. Så parametern att man faktiskt måste gå lite på vad man VILL köra gäller ändå i slutänden. Den parameterna höjer kostnaden men förhoppningsvis också prisvärdheten.
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.
